Kost och långlevnad

Det görs mycket forskning på långlevnad och en av de huvudsakliga frågorna som forskningen försöker finna svaret på är ifall döden ska ses som en naturlig del av åldrandet eller som ett resultat av sjukdom. Skulle det senare vara sant finns det plötsligt helt andra scenarier för potentiell livslängd. En del tror att människan medellivslängd i framtiden kommer vara över 100 år. Därtill finns en rad vildare spekulationer med det gemensamma temat att döden är något som kan bekämpas.

Maten vi äter och hur länge vi lever har flera kopplingar.

Peter Ottsjös bok Evigt ung: min och människans dröm om odödligheten berättar om forskningsläget kring långlevnad samt innehåller en mängd fascinerande stoff om vad som kan påverka vår livslängd och inte minst inbegriper sådana faktorer kosten. I boken ges en exposé genom historien med olika tiders och platsers idealkost. Inklusive daoismens syn på grönsaker som skadliga medan luft och saliv var det bästa, men där det även rekommenderades sådant som sköldpaddsbuljong och tranägg (två djur med ovanligt höga livslängder).

Måttfullhetens goda effekter

Hur uppnår vi då ett längre liv? ”Om det finns en röd tråd genom långlevnadshistorien så är det måttfullhet”, konstaterar Peter Ottsjö och refererar bland annat till Luigi Cornaro som levde under 1400- och 1500-talen. Cornaro levde ett långt liv – 98 eller 102 år beroende på källa, i vilketdera fallet en ansenlig livslängd under senmedeltiden – och skrev själv böcker om hemligheterna bakom ett långt liv.

I medelåldern insåg Cornaro att hans hälsa var i dåligt skick efter år med omåttligt ätande, nyttjande av rusdrycker och sexuella utsvävningar. Han bestämde sig för att göra drastiska ingrepp i sina levnadsvanor och skärpte intaget av kalorier och begränsade sitt matintag: ”the safest way to attain a long and healthful life, is to embrace sobriety, and to diet oneself strictly as to quantity (…) This sobriety is reduced to two things, quality and quantity. The first consists in avoiding food or drinks, which are found to disagree with the stomach. The second, to avoid taking more than the stomach can easily digest”, från den engelska översättningen av Cornaros bok How to Live 100 Years, or, Discourses on the Sober Life.

Det är inte omöjligt att det finns en del visdom i Cornaros diet. Samtidigt har det hänt än del på det vetenskapliga området sedan dess. Inte minst upptäckten av bakterier och celler genom användningen av mikroskopet i början av 1800-talet. Detta tecknade mikrobiologins födelse och på senare tid har just tarmflorans betydelse varit i fokus.

Flera studier har under 1900-talet och 2000-talet varit av stort värde genom att de tagit fasta på gemensamma nämnare hos populationer på geografiska platser där ovanligt hög livslängd konstaterats. Det första kända exemplet på sådana ”blå zoner” är en provins på Sardinien med ovanligt många 100-åringar. En sak dessa människor i hög grad verkade ha gemensamt, och som går igen med Cornaros synsätt, var att de avslutade sina måltider före mättnadskänslan infunnit sig.

Vi vet att vävnader och organ belastas av ätande och därför förefaller det rimligt att en förbättrad hälsa hör ihop med måttliga matintag. Särskilt bör man ha i åtanke att processad mat (särskilt s.k. ultraprocessad) får oss att äta mer samt även snabbare.¹

I försök med möss upptäcktes samband med växtpolyfenolen resveratrol och ökad livslängd. Det ledde till tidningsrubriker och en lukrativ marknad för kosttillskott. Men i de fortsatta studierna gavs inget belägg för det betrodda sambandet. Det var nedslående för forskningen, och för de som köpt tillskott eller hoppats att rött vin (i vilket resveratrol finns i höga doser) kunde skänka ett längre liv. Detta scenario är typiskt för många av de stickspår inom forskningen som visat sig lovande ett tag, men sedan inte kunnat infria förhoppningarna på området.

Men i samklang med den medeltida Cornaros förslagna diet har fasta dykt upp som en mer trovärdig väg till ett förlängt liv, om än inte en mirakulös sådan sett til resultaten. Fasta, eller fastaimiterade dieter som det också är tal om, är förstås inte lika attraktivt som rött vin. Varför fasta kan hjälpa organismen till en längre existens har en komplex förklaring, men det handlar bland annat om autofagi. Fasta innebär en påfrestning av kroppen, men som Ottsjö skriver så är "hanterbara påfrestningar av en organism av godo" och här kommer alltså fastan in som en välmenande plågoande. Att ge kroppen mat regelbundet utan några avbrott bör förstås tillämpas som regel, men eftersom vi evolutionärt formade för att också genomgå avbrott från födointag (det var ett naturligt inslag i våra förfäders vardag), kan periodvis fasta vara gynnsamt.

Genernas kontra matens betydelse

När 100-åringar studerats har det visat sig att deras DNA inte på något sätt är mer robust än hos vanliga personer. De tycktes alltså ha lika hög risk för att drabbas av ålderssjukdomar som andra. Bland dessa 100-åringar fanns dessutom rökare, personer som motionerade sällan och en del med fetma. Men slutligen upptäcktes ett samband, vilket var en ovanligt hög nivå av HDL (high-density lipoprotein), vilket ofta refereras till ”det nyttiga kolesterolet”. Den höga nivån av detta kolesterol var en effekt av en viss DNA-sekvens. Vidare hade dessa personer lägre nivåer och triglycerider (en form av mättat fett) och högre insulinkänslighet (ökad insulinkänslighet kan uppnås genom färre kolhydrater²) än en genomsnittsperson.

Bland studerade grupper av 100-plusåringar kunde konstateras att de drabbades av hjärt-kärlsjukdomar i mindre grad samt att tecken på cancer visade sig senare. Generna tycks spela en viktig roll, men ”man ska inte stirra sig blind på genernas betydelse för långlevnad”, menar Peter Ottsjö. ”Faktum är att en sund livsstil i regel spelar en mycket större roll för att bibehålla hälsan på gamla dar. Bara för dem som, blir riktigt, riktigt gamla är rätt sorts gener den dominerande faktorn”.